när inget går utan dig, och du går din väg.

terapeuten slutar nu. det är två telefonsamtal kvar av de fem jag hade på mig. det finns ingen möjlighet, till nåt alls. inget kommer vara avslutat. det blir inget avslut, det blir att få min anknytningsperson ryckt från mig. igen.

det skulle ju inte vara så, inte med henne. det var med henne jag skulle laga relationsskadorna, med henne skulle jag få ha en trygg anknytning, en grund att bygga en ny modell av världen på.

och jag fick det. det var så. hon var trygg, hon hjälpte. vi som var splitterdelarna av mig, dem jag var förut, vi släppte in henne, lät henne gå in i allt det trasiga och svåra. lät henne få rollen som den trygga som ville hjälpa. den snälla vuxna. den som aldrig fanns när kroppen var liten. men nu fanns det nån som ville ha den rollen. som orkade. som kunde. och vi tog emot.

stora delar av terapin sysslade vi med att försöka komma på hur hon skulle traumatisera oss. inte om, utan hur. till slut började vi lita på henne. på riktigt. en del i taget. till slut faktiskt alla. hela jag. det kunde vara annorlunda. närhet och anknytning behövde inte betyda trauma. hon skulle inte slå, inte begå övergrepp, inte överge. hon skulle inte göra illa. inte så mycket, inte värre än att det gick att ta hand om tillsammans.

vi byggde upp nya inre strukturer. modeller av verkligheten målade med andra färger. som utgick från andra saker. som att jag har ett värde. som att människor kan bry sig om mig. som att jag får finnas, behöva, känna. som att jag spelar någon roll i mitt liv, att jag faktiskt spelar mest roll av alla i mitt liv.

och nu. nu försvinner hon. jag hinner inte avveckla henne som anknytningsperson. vi hinner inte prata igenom den tid vi haft tillsammans. vi hinner absolut inte reda upp något av allt det som gått sönder och blivit fel och inte gått att prata om eftersom jag varit för sjuk för att komma till mottagningen på flera år. hon sa att hon skulle finnas kvar. att jag kunde komma sen, när jag orkade. att vi skulle ta hand om det då.

men nej. nej. inget spelar någon roll mer. jag spelar inte någon roll mer. allt det som var trygghet är nu upplöst och utan betydelse. allt hon sagt om att jag ska få gå kvar hos henne tills det är tryggt att sluta har slutat gälla.

hon säger att jag har ett värde. hon säger att det spelar roll för henne att det blir hemskt för mig. men det är som att det bara är teorier. det är som att jag inte har nåt värde i praktiken. i teorin spelar det roll hur man beter sig mot mig, men i praktiken är det helt ok att traumatisera mig.

och jag inser att jag kastas tillbaka. till det där första traumat. när allt blev kortslutning och jag delades den första gången. det var där jag var när detta hände sist. när den som var min trygga anknytningsperson bestämde sig för att ignorera vad som hände med mig, och valde sig själv istället. jag är väldigt liten och det gör väldigt ont. det känns som att jag ska dö av smärtan. inte som att smärtan är så stor att jag inte står ut och därför kommer ta livet av mig. nej. inte så. bara: smärtan är så stor, jag kommer dö av den.

jag vet ju att det inte är sant. och nånstans i mig tycker jag ändå att det är en adekvat känsla. jag tänker att det där att vara med om något som är så omöjligt att handskas med att man måste splittra sig, att man måste ge upp att vara ett enda och helt jag, det är inte så att det känns som om man ska dö. det känns som att man dör. även om man fortsätter att leva.

och nu. jag vet inte hur skadad jag blir av detta. av att bli lämnad huxflux och utan trygghet och utan att något blir avslutat. att allt blir bortryckt. jag vet inte det förrän jag försökt avsluta det på egen hand, och det kommer ta tid. sen kan jag se tillbaka och se hur det gick. nu vet jag inte. nu är det bara detta. smärtan i att igen befinna sig i att anknytningspersonen väljer bort mig, väljer att mitt värde är utan betydelse, att det är helt ok att göra mig illa.

kanske blir det ett trauma. eller så klarar jag att ta hand om det. jag vet inte. jag vet verkligen inte. det gör så ont och är så svårt, och jag har aldrig handskats med såhär svåra saker utan att vara splittrad. jag är dålig på det här med att ha ett inre barn som är jag, och som känslomässigt kastats tillbaka till ursprungstraumat. jag kunde det där med att vara splittrad, med att ta hand om barnjag. men det byggde på att vi var olika. att jag visste att alla jagen var jag, men ändå var vi ju olika. en kunde ta hand om en annan.

nu är det jag och jag, och vi är samma. det finns en vuxenhet och en barnslighet, och allt är jag. jag vet inte hur man gör när det är en som ska ta hand om en. om det ens går. för det är jag som är så trasig i detta, det är jag som går sönder och känner smärtan som jag tror att jag ska dö av. det är svårt att samtidigt ta hand om mig, och att alls nå mig när det är så.

och jag sugs tillbaka så starkt. kryper ihop under tjocka täcken och känner det som om jag ska frysa ihjäl av ensamheten. tänker på varför jag inte betyder något, varför jag inte har något värde. hur man gör för att få ett värde. tills jag dissocierar långt bort, tappar alla konturer och bara kan tänka att jag inte finns. att jag inte är någon.

en stund är det svaret på allt. sen kommer tårarna. för jag förstår inte. varför jag inte får vara någon. varför jag inte får finnas.