integration. första veckan.

bläddrar i gamla papper, gamla filer, gamla ord, minnen, tankar, känslor. från 2009. det är för att M ska sluta, för att allting gick sönder i vår relation det året, för att det är svårt. att det förblir oavslutat. det året har varit ett kaos av smärta i mitt minne, något jag måste vara försiktig med, distansera mig från. det går inte nu längre. nu måste jag göra på ett annat sätt. för villkoren ändras när hon ska sluta.

har kommit till juni. när integrationen, den stora fusionen, slutligen inträffade. hela våren hade integrationen smugit sig fram, eller närmat sig, eller hur man ska definiera det. men sen. sen upplöstes allt. orden nedan är delar av det jag skrev då, för att försöka fånga min värld, hitta mig själv.

*

vi fattar ingenting det är som om allt vi brukar vara bara har suddats bort och kvar är nånslags upplöst gegga av saker som olika jag brukade va och allt är hemskt och äckligt äckligt och pappan fick göra som han ville för det var nog rätt så o vi har glömt varför det va på nåt annat sätt för vi kan inte riktigt tänka för vi har tappat bort allt vi brukade va eller liksom att ha ordning och reda på mig och förstå hur saker hänger ihop och vi är äckligast och hemskast och vill bara göra mig illa men försöker att inte göra men har ingen aning om varför det spelade nån roll, bara att vi borde veta att det spelar nån roll och om jag nu tvunget ska smälta ihop o va en så vill jag smälta ihop o bli en välfungerande vuxen jag vill inte va ett äckligt kaos med bara allt dumt jag nånsin tänkt o känt i hela mitt liv o helt utan konturer och utan nån trygghet och bara kaos.

*

men så svårt. vill hela tiden fråga dom små delarna hur dom mår. fast dom är inte där. dom svarar inte. jag identifierar mig med den stora, men känner mig egentligen inte som henne heller. måste nog bara identifiera mig med nåt alls för att känna att jag är nåt på riktigt.

det är svårt att allt bara byter form. vet egentligen att allt som alla delarna var finns kvar. att det behöver bli en ny form. att det är bra. men får panikkänslor och känner mig övergiven och tom. som om 5/6 av mig bara ryckts bort. eller kanske 6/6 eftersom jag inte känner mig som den stora heller. de är borta. fast samtidigt inte. svårt att lita på. nåt alls. att jag finns. svårt att identifiera ett jag. allt som var är borta. fast nog kvar, men i mycket små bitar och i en enda röra. svårt att känna igen nåt alls i mig. och svårt att kommunicera med mig. svårt att nå mina känslor. svårt att förklara för mig hur allt är. varför jag inte behöver vara rädd. varför det kommer bli bra. jag vet ju att det är ett bra steg. tror inte på det bara. känner bara kaos. känner inte det som om jag smälter ihop. känns inte som helhet. känns som om alla konturer upplösts och jag är en miljard atomer som flyger omkring och krockar med varandra...

vi har också haft olika perioder. olika mycket splittring, olika många delar framme. ibland alla, ibland bara den stora. ibland bara två. har varit olika hur mycket olika delar har behövt vara framme, behövt finnas. jag trodde på nåt sätt att det skulle vara så det var att smälta ihop. alltså det är klart det kan vara helt olika. men. jag trodde det skulle vara så för mig. lite liksom... stillsammare. men jag har känt att vi är på väg att smälta ihop ett halvår. det har varit nåt som varit på helt nytt sätt. att närma oss varandra mer och mer. och nu är det som... som nånslags big bang. som om vi var tvungna att komma så nära varandra att vi upplöstes, och som om det är förutsättningen för ett nytt jag som inte är delat. fast vi har inte sammanfogat oss till ett nytt jag riktigt än. och jag vet inte hur det går till. jag känner mig bara som om det är det som händer. jag vet inte hur jag kan veta det. men. det känns så. jag känner mig säker. som om det är det enda jag vet i detta kaoset. som att allt sprängts i små små bitar, och som om det är förutsättningen. att allt måste upphöra att vara som det var, för att bli det nya.

det finns inga delar mer. och det finns inte riktigt nåt nytt enhetligt jag heller. inte än. men vi kommer väl dit. jag kommer väl dit. jag vet inte vad jag ska ha för personligt pronomen. det finns inget vi mer. inget jag heller. det finns ett kaos. på väg från nåt till nåt annat. mittemellan. allt.

*

gick och tittade på löven och blommorna och sånt jag brukar. och ville liksom säga till den lilla att hon skulle titta, ville att hon skulle bli glad och skuttig för det fina. fast hon är inte där. ingen är där. bara jag. det här jaget som jag inte känner. om nån ska skutta måste det vara jag. och ingen har jag att visa nåt. alltså om jag inte är med nån annan människa. det känns så tomt och konstigt. och helt förvirrat. insåg sen att jag behövde fråga mig om jag tycker om detta. tycker jag att dessa löven är fina? tycker jag om detta ljuset? som om jag måste lära känna mig. som om jag faktiskt inte vet. jag kan referera vad alla olika delar skulle ha tänkt och känt och velat och sånt. men jag? jag vet inte vem jag är? jag måste ju va nån, om jag nu finns. borde vara så att jag tycker om ungefär samma saker som dom delarna som fanns. fast jag känner mest en intensiv förvirring. som om jag inte klarar av att veta nåt. förstå nåt. hur vet jag om jag tycker om nåt? tyckte om ljuset iaf. solen. och började tänka på att det skulle vara trevligt att grilla. vilka saker man kunde ha och så. och gjorde jättesnäll kvällsmat när jag kom hem. så tänker att jag hittade nån liten del av mig. ett hörn av det nya jaget. även om det bara var lite keso och bröd och grillade äpplen och kvällsljus i det hörnet så är det ju ändå ett hörn. det är ju mer än ingenting. tror jag. allt är förvirrat. fast tror jag ska försöka förankra mig så. prova. att fråga mig vad jag tycker, om sånt jag vet att delarna kunde tycka om. vill hitta dom snälla konturerna. eller konturerna av det snälla snarare kanske. vill hitta det jag kan bli trygg och må bra av... kan hitta lite mer av mig själv efter hand sen. men vill hitta lite snällt.. (vill inte att M ska ha semester. vill ha stöd och inte vara ensam... världen är så stor och läskig. det är så svårt att inte veta nåt och att vara ensam i det.)

*

allra mest är det sorg. sorg över att dom inte finns mer. över att släppa taget. tänka att jag aldrig mer kommer vara sådär fem år. jag antar att det normala är att släppa taget om det långt innan man är 29. men jag var ju det nyss. inte bara, men också.

det är ju nåt nytt detta. och jag VET att det är bra. att det är läkande och nånslags helhet. sånt som jag vill. men nu är det bara sorg sorg sorg. vill inte alls vända upp och ner på allt såhär.

gjorde bilder i huvet av jag-delarna igår. inte så som när de fanns. de var ju inte levande. inte döda heller. inte sovande heller. jag vet inte vad de var. det var bilder bara. bilder av såna jag varit. och jag kunde vara där hos dom och tänka på dom och varför jag tycker om dom olika. varför jag saknar dom. allt det fina och det bra i dom. tror det är bra på nåt vis för att hitta mig själv i detta nya med. att se vem jag varit. och att de bara är nånslags skuggor av det förflutna nu. jag går runt hela tiden och tänker att jag är dum. jag vet att det inte handlar om det, men jag tänker att jag är dum. det har ju bara varit minnen och rester av det gamla hela tiden, men jag är dum som inte fattar det förrän nu. fast det är ju inte sant. det var inte bara bilder. det var inte bara att klamra mig fast vid minnen. det fanns ju anledningar till att vara splittrad, till att dom fanns kvar. till att jag inte var hel. jag kunde inte vara hel förrän precis nu, det var därför jag inte blev det förrän precis nu. det handlar inte om att vara dum. handlar om att vara trasig. och att det tar tid att laga.

*

det är nåt med att ta in att jag har en historia. som inte är levande i nuet. jag har varit fem år, jag har gått på mellanstadiet, högstadiet. allt som delarna var kvar i. innan har det liksom varit en teoretisk vetskap på nåt vis. det här "nä. jag är inte fem år. jag är vuxen". samtidigt har jag ju varit fem år fortfarande. inte bara, men också. lilla var ju det. hon fanns ju i nuet också. iofs är det inte riktigt 24 år sen jag var fem. bara typ... knappt en vecka. men ändå. hon behövde finnas kvar lite längre och det var ok, men nu är det nåt med det där. att det blev till historia. det ändrar på nåt i mig. som kugghjul som hamnar rätt på nåt vis. tänker kanske tydligare senare...

*