did & ptsd & harry potter.

såg den sista harry potter-filmen häromdan. och är inte nämnvärt impad, tyckte den var rätt tråkig. men det var inte det jag skulle skriva om.

för några år sen hade jag väldigt mycket minnen i kroppen, och verkligheten och minnena rördes ihop lite. ofta kände jag det som om min pappa fanns här och skulle göra mig illa. inte irl-pappan i nuet. utan minnespappan. som han var när jag var liten och utsatt. ofta kändes det som om han stod vid min säng när jag skulle sova. som om det var livsfara. pappaspöket döpte vi honom till. för det var ju det han var. ett spöke från det gamla.

vi i delarna försökte ofta göra saker för att skydda oss, såklart. för att stänga minnena ute och ge oss en chans att tex sova. vi har alltid jobbat mycket med visualiseringar och så, spontant, inte som nåt vi fick lära oss i terapi. och ett sätt att stänga ute pappaspöket var att försöka göra som en bubbla runt oss, runt sängen. så kunde det kännas som att han fanns där, men utanför vår bubbla, den kunde han inte nå igenom. ett tag gjorde vi istället en bild av en kupol av änglar vi vilade under, som skyddade oss. utanför dem fanns det hemska, men inte där inne, hos oss. vi var skyddade.

det finns en scen i en harry potter-film när voldemort försökt ta sig in i hans hjärna under en hel film, försökt påverka honom och bryta ner honom inifrån. och snape och harry har tränat på den sortens invasioner och hur man blockerar dem. och sen, när allt är i striden och det är som starkast, så är det dumbledores råd som är det starka "du har nåt som han inte har, harry, du har kärlek", och det är bilderna av kärleken som tränger undan ondskan, som gör att han kan motstå invasionen, inte bli ockuperad.

när jag såg den filmen var jag i en period av mycket minnen och kamp. och vi tog det till oss. använde det. försökte göra som harry, fylla oss med bilderna av värme, kärlek och ljus, för att tränga bort det onda som jagade oss.

och ja, det funkade faktiskt. ljus är det bästa som finns att bekämpa mörker med.