och världen rasar, och när den inte kan rasa mer gör den det ändå.

det är såhär: världen är inte byggd för att man ska vara traumatiserad. vården och systemet i stort är inte byggt för att man ska vara sjuk. inte på vilket sätt som helst. bara enkelt och avgränsat. psykiskt eller somatiskt. inte lite av varje. inte de somatiska delarna av en traumatisering. ingen tycker att det är deras bord. ingen kan nåt om det. det finns lite forskning. men sen når det inte närmare min verklighet. för om det alls finns nån som har koll på trauman så är det på de psykiska effekterna. att DID och andra komplexa traumastörningar också är djupa stresstillstånd som på många sätt är mycket värre än den där arbetsrelaterade stressen som folk blir utbrända av, att det påverkar hela det mänskliga systemet, att det är självklart att det är så, det finns inte. det är på ingens bord att ha den kunskapen.

och om det bara vore så vore det ju illa nog. men det verkar vara på allas bord att bestämma att det de inte vet tror de inte på. alltså: om de inte kan det här om somatisk problematik efter allvarlig traumatisering så betyder det att det inte kan finnas. alltså: det betyder att jag bara hittar på. eller inte fattar. jag kanske har ångest bara, det kan man ju bli trött av?

jag går sönder av osynliggörande, jag går sönder av idiotförklarande, jag slits i bitar av att inte bli trodd.

det värsta är att det inte går att välja bort. visst. vården är en sak. eftersom det inte finns nån vård som är anpassad efter mina problem kan jag ju helt enkelt låta bli att söka vård, eftersom vården i praktiken mest är ohjälp. sålänge jag har kontakter inom psykiatrin som tror på mig mycket nog för att ge mig läkarintyg och så, så funkar det. men problemet är resten. försäkringskassan, soc. de andra. som vet ännu mindre, förstår ännu mindre, och därför idiotförklarar, ogiltigförklarar och låter bli att tro på mig ännu mer.

jag är så sjuk nu. om jag ska ha en chans att få ett liv som fungerar tillräckligt bra för att jag ska ha en chans att bli friskare måste jag har hjälp. jag köpte städhjälp förut, innan jag blev utförsäkrad. det går inte mer. socialbidrag är för lite pengar, och jag måste redan tigga till mig pengar ur fonder för att ha råd att prata med en psykolog. för jag klarar inte mig helt själv. och hjälp från den allmänna vården kan jag ju inte få, för jag mår inte på ett sätt som de har kunskap om, alltså kan man inte må så, alltså kan det inte finnas vård som är anpassad för mig, förmodligen får jag ändå skylla mig själv. för antingen är det nog så att jag ljuger, eller så fattar jag inte. för må som jag kan man ju inte. så: privat psykolog. tigga pengar till det. och det går. i stort sett. men mer går det inte att orka tigga.

jag ska söka hemtjänst. och boendestöd tycker de med. och personligt ombud, för jag orkar inte med allt det här med myndigheterna, jag behöver ha stöd, hjälp. jag behöver få utrymme i mitt liv för att läka.

nu har jag bett om hjälp med dessa ansökningar på alla sätt jag kan. jag har gråtit och tiggt och vänt och vridit på saker. jag har verkligen försökt. för det känns omöjligt att alls orka ett enda möte. och ännu omöjligare att klara det själv. att ha hem myndighetspersoner hit, till min lägenhet. min lilla trygga plats. att här bli ifrågasatt och inte trodd, idiotförklarad och trampad på. det känns omöjligt. men det är enda sättet. systemet ser ut såhär. och jag trodde att nån kunde hjälpa mig. att det fanns nån som också hade auktoritet som kunde vara på min sida. men nej. det går inte. det finns ingen mer hjälp att ropa på, för dessa mötena är ju hjälp. varför skulle nån vilja ge mig hjälp i ett möte som är hjälp. hjälp är hjälp och om jag väl får ett möte så är det ju hjälp, så då kan jag ju inte behöva hjälp i mötet.

det bara... är inte hjälp. möten är överansträngningar och omöjlighet. att om och om och om och om igen behöva sitta med nya personer, förklara samma saker. att om och om igen inte bli trodd. att om och om igen försöka förklara trauma och stress och dissociation för nån som verkligen inte har kunskap om det. att om och om igen hamna i den positionen. som att slå huvudet i en vägg. och det tar aldrig slut. det kommer hela tiden nya personer jag måste prata med, nya möten, nya överanstängningar. och jag har försökt få göra det på nåt annat sätt. få göra på ett sätt som jag inte behöver bli jättesjuk av. för det är ju helt absurt. att mina chanser att få hjälp när jag är så sjuk att jag i stort sett inte klarar någonting bygger helt på att jag klarar extrema överansträngningar och -prestationer. klarar jag inte det, så finns ingen chans till hjälp.

för systemet är ju såhär. varför hatar jag det? det är dysfunktionellt av mig. jag har fått höra det. som om det är problemet. det är inte problemet. problemet är att allting är villkorat med att jag gör saker jag blir sjukare av. och jag vill inte bli sjukare. jag vill ha hjälp så jag har en chans att kunna bli friskare. det är helt olika saker. och det känns som misshandel att bli tvingad att göra mig illa. problemet är inte att jag hatar. på samma sätt som problemet inte hade varit om jag skrek när jag blev utsatt för övergrepp. jag skrek inte då. men jag tänker inte ta på mig att möta detta med trevlighet. jag tänker inte acceptera tolkningen att hatet är problemet. hatet är inte problemet. det är ett symptom på problemet. att allt i systemet är åt helvete. att alla bestämt sig för att man inte kan må som jag gör. att jag måste bli sjukare. för annars kan jag inte få nån hjälp.

det finns inget mer att göra nu. det känns som att bli tryckt under en vattenyta, att behöva gå igenom de här sakerna som jag måste, för att ha en chans att få hjälp. det finns inget sätt att få lov att andas. det enda som finns är att blunda och hoppas att jag får komma upp igen innan jag är död. att jag kommer ut på andra sidan mötena med löften om hjälp, och att jag då fortfarande har så mycket kraft att jag åtminstone orkar andas och röra mig inne i lägenheten. mer än så kan jag inte räkna med. det kommer gå åt skogen med mig. men kanske får jag hjälp sen, så det kan gå att läka.

det känns så bittert, att behöva bli misshandlad på ett sätt att jag tappar 1,5 års läkande i det utmattade. för att kunna få hjälp. det känns så sjukt bittert. men det går inte utan hjälp. det gör inte det. så jag har inget val. jag måste gå igenom detta, och jag har redan tappat så mycket av det jag byggt upp. det finns inte mycket kvar att tappa, men jag får räkna med att bli fråntagen också det. bara jag inte dör får jag vara nöjd. bara jag får hjälp finns det ett hopp sen.

om jag inte får hjälp? jag vet inte. jag orkar inte tänka på det. det finns redan ingen plats för liv i mitt liv. bara smärta, omöjlighet, utmattning. och om jag ska bli fråntagen de sista smulorna kraft och ändå inte få någon hjälp? det går inte att tänka. det får inte hända. detta kommer vara ett helvete. men det måste finna hjälp på andra sidan. det måste det.