jag har nästan helt flyttat nu. kanske skriver nåt här igen, nån gång ibland. när det är nåt stort om bearbetning. nåt som behöver få hur många ord som helst. men mest bor jag här nu:
korpdotter.blogspot.com
i lite annan form. på lite annat sätt. men jag är ju ny nu. det måste vara nytt då. om det ska passa ihop med mig. och om jag nu ska ha ett hem på nätet så är det ju dumt om det inte känns som mitt. liksom.
jag skriver inte av mig mina ångestattacker här mer, för de har slutat förfölja mig, slutat nafsa mig i hälarna och nätterna är inte sömnlösa mer. jag finns till nu, jag är förvirrad och utmattad, men allra mest finns jag till. det är så mycket känslor och det är drunkningsrisk hela tiden, men jag har köpt en luftmadrass så jag kan flyta runt på den. så länge jag inte driver ut på öppet hav går det nog, även om man kan bli lite rädd ibland. jag har så mycket tid över, jag vet inte vad jag gjorde förut, men det var kanske det där med att vara splittrad. att försöka få alla att komma överens, att lyssna på minnen, ta hand om, ägna halva dygnet åt att kanske få ihop 6 timmars sömn. och ångestattackerna, utan paus ibland. det tar ju tid, man tänker inte så mycket på det. så det är som om det bara är konstigt, det här. tiden. att den helt plötsligt finns, i oändliga mängder. trist att vara så trött, att inte orka fylla den med något, men det kommer väl. jag tittar på idol, och lyxfällan, och ännu mer idol. tiden går, tickar sin väg en sekund i taget och ibland bor leenden inne i min mage och jag vet att allting är annorlunda nu, för jag finns i mig, och jag är bara en. det är nåt nytt, men det är bra. jag är fortfarande så ovan, men det är bra. ibland är det ett mantra, att det är bra, det är bra, men nåt som jag ändå inte tror på, men vissa små stunder, som denna, då bara glimrar det till. vetskapen. om att det är så. bra. gott. livet. det här. allt.
allting rasar över mig ibland, som ett korthus. fast jag står under och allt faller ner på mig, men på samma sätt faller det, lika ostabilt är det, lika stor sannolikhet att det ska falla över mig. igen, igen och igen. det finns så mycket som är oavslutat, det finns så många saker i mig som behöver bli berättade, delade, läkta, det är så svårt att orka, att hinna, att inte gå vilse bland alla nerfallna kort. och jag är så trött. jag orkar ganska mycket, men nästan ingenting alls och det är som att balansera på en spindeltråd, det är alltid det och jag faller ju alltid ner till slut för det finns alltid stunder när man glömmer, när handen med lindansar-paraplyet råkar vinka till en vän istället för att bara hålla balansen, hålla upprätt, hålla koll, jag tappar taget ibland, tappar fotfästet, tappar all tro, men det är ju bara att resa sig igen. jag vet ju det. konsten är inte att aldrig falla, konsten är att resa sig igen. jag vet, jag vet, jag vet. men ibland tappar jag motivationen till allt det här, tappar lusten, vill finnas till och sluta kämpa, slippa orka, inte behöva balansera nåt mer, och jag vet inte var jag tappade den, lusten, jag letar i alla rännstenar, under mattorna, bakom sängen, och kanske hittar jag den till slut, kanske i lådan med strumpor, nu när jag tänker på det så låg den nog där?
jag minns mer än jag vill, känner saker som är för stora, försöker trycka ihop dem så de får plats innanför revbenen, men de gör ju inte det. jag lyssnar på sången som vännen skrev till mig en gång, och jag gråter mig sönder och samman, och jag tappar inte bort mig, jag sjunker bara ihop, sätter på repeat, gråter ännu mer, och kanske är det här att falla ihop det enda sättet att balansera just nu. för faller ihop gör jag, blir till en enda liten klump av allt jobbigt som hänt, och hör i radion om den nya planen för sjuka människor och sjunker ihop ännu mer och vet inte ut eller in, tappar hoppet flera gånger om dan, men brukar komma ihåg var jag la det och hitta det igen. jag dränker mina sorger i rött te och min mjukistiger skyddar mig från allt ont och herren vänder sitt ansikte till mig och inte är det frid jag får just nu, men kanske behöver jag mer just det: någon som vänder sitt ansikte till mig. någon som orkar se, nån som orkar finnas. här. med mig. som tar emot när jag faller.
eller ehm. kanske inte så mycket i smyg alls...? jag har uppdaterat min hemsida en massa, och nu finns pysselskola med. och världens snyggaste introfilm.
gå dit. nu. bums. .:.nickar jätteivrigt.:.
www.lugnadig.nu
hösten smyger sig på utanför och jag myser. jag tänder ljus till frukosten, kokar grönt te, hela tiden grönt te, och ännu mer grönt te. och jag försöker bli vuxen nu. jag är vuxen, men försöker vara det, som om det att vara vuxen inte räcker, som om det samtidigt är något jag måste bli. jag äter nyttig mat, tvättar mina kläder, jag ringer till vårdcentralen och hjärtat slår hårt hårt, men jag vågar boka en tid så de kan titta på det äckliga födelsemärket. jag vågar ta hand om mig, vågar finnas till, och jag försöker lära mig gå i de nya skorna som är har ännu högre klack än de andra, jag försöker förstå var man ska lägga tyngdpunkten, men det är som om de är gjorda för tyngdlöshet. jag är inte tyngdlös, jag är tyngd, men jag är bra på att balansera, så jag kommer kanske lyckas ändå. jag bestämmer mig för att det är nog med medicin nu, för att jag vill finnas i mitt liv, även om det är tungt, jag vågar ringa till Ms telefonsvarare och säga det, bestämma det. jag klarar att inte vilja klamra mig fast vid hennes röst, vilja få prata, bara meddela. klarar att säga att hon inte behöver ringa tillbaka, om de inte vill försöka övertala mig att låta bli. jag tror inte de kommer ringa, jag tror jag får bestämma över mitt eget liv nu, och jag tvättar ännu mer kläder, hänger dem i färgskala inne i garderoben och försöker komma på vem jag är. försöker komma på vad det är att vara vuxen, jag kommer på att det är roligt med högklackade skor, och att jag tycker om gröna tröjor. det är inte så mycket, men det är en början. jag fnissar när jag tänker att egentligen finns det en regel i mitt huvud som säger att det bara är ok för transvestiter att gilla att ha högklackade skor, att jag är så matad med hur förtryckt man är. om man gillar kjol eller fina skor eller annat traditionellt kvinnligt, men jag är inte transvestit, jag är inte så förtryckt heller, jag leker mig fram, försöker hitta mig, mitt sätt, jag har skorna för min skull, för jag tycker det är så roligt att balansera, och jag känner mig som ett litet barn när jag gör en lista i mitt huvud, när jag försöker sammanfatta vad jag tycker om. för jag tycker om att rita, bygga pärlplattor, och balansera. och så tycker jag om att vara med mina kompisar. kanske är jag vuxen ändå, och håller på att bli det samtidigt. jag tänker så det knakar, känner så det stormar, men jag finns, och ingen kan ta det ifrån mig, inte så länge jag lever. jag vill finnas till och emellanåt är det inte mer än så, men för det mesta är det en tillräckligt bra början för allt annat.
hörde på radio att svenska kyrkan gjort en tv-reklam, så nu har jag letat upp den och sett den. inte helt säker på att det är det helt normala sättet att nås av tv-reklam, men alla sätt är bra. tror jag. om det är en bra reklam. jag gillade den. den var allvarsam och inte påträngande och ganska ljus också. till och med lite angelägen. och svenska kyrkan har uppdaterat sin hemsida (och medföljande mall som de tycker att församlingarna ska använda) så den är hyfsat snygg och vilsam att vara på. jag tycker det är trevligt. att man fattat att ett ansikte utåt är viktigt. och att det inte bara betyder hur man bemöter de som kommer på gudstjänsterna. att det till och med finns såna som aldrig kommer dit, men som kan få för sig att surfa. eller kolla på tv.
förresten ställer jag upp i kyrkovalet. du ska väl rösta? inte på mig, om du inte bor i min församling kan du inte. men på nån. förra valet gjorde sverigedemokraterna stora segrar. är du med i kyrkan och inte sverigedemokrat så kan det vara en bra sak att rösta bara därför. för att nån trevligare och mer genomtänkt och nån som har åsikter som lite mer liknar dina ska få makt. du behöver inte gå i kyrkan. är du medlem så tillhör du ändå. du får. du är viktig. inte bara din röst, utan du. som person. och du är välkommen till kyrkan, oavsett om du är medlem. om du skulle behöva, skulle vilja, skulle vara nyfiken. jag hittade ett hem när jag inte visste vad jag sökte, eller knappt varför. och när jag sökte gud hittade jag helhet och ljus. vem vet vad du kan hitta när du söker, om du vågar söka alls?
här finns den nya webbplatsen för bön
www.svenskakyrkan.se/be
och reklamen
nej, jag vill inte veta. vill inte höra, inte förstå. hur du väljer henne, att ge de stora hemligheterna, som inte går att bära på. jag vet ju hur det är. att vara för liten och försöka bära något så stort. jag vill inte att du ska göra det igen. inte med henne, inte med nån. jag vill inte veta, vill inte se. jag vet att du är som du brukar. att du fortfarande är ett offer, och därför ger dig självklar rätt, på nåt sätt. men det är inte så. även om man är ett offer så får man inte lov att vara förövare, man får ingen rätt. man har aldrig rätt att göra illa. inte ens psykisk misshandel är ok. inte ens att skrika att man ska döda sina barn om de inte äter upp sin mat är ok, och inte att råka rycka någon i handen så att den stukas. det är inte ok, det var inte det då, inte nu, och kanske har du slutat skrika nu, men känslomässig utpressning är inte ok heller. det gör illa. du gör illa och jag vill inte veta det. för jag är maktlös inför det. men jag hör. jag ser. jag ser att du gör henne till din utvalda, hon den minsta. och det gör så ont inne i min mage, för jag tror aldrig att det kan bli bra. att vara din utvalda. jag försöker acceptera, försöker handskas med att du har självklar rätt till henne, inte jag. du gör illa, inte jag, men du har självklar rätt. det är så det är. livet. verkligheten. och jag balanserar på en bräcklig spindeltråd och lyckas nästan. lyckas nästan våga älska dem fast det är så svårt. för de är barn, och för att de har samma föräldrar som jag, de har dig. jag kan nästan. jag balanserar och balanserar. vinden sliter mig hit och dit, men det går. tills jag läser hennes ord. "vad skulle du göra om jag dog?". sen går det inte mer. allt i mig går sönder. rasar. skriker. jag vill dunka mitt huvud i väggen till inget ont finns kvar. tills det inte går att känna mer. (tills du försvinner).
det hade inte varit så svårt. att se mig. att jag var en människa. att bry sig om hur saker påverkade mig, vad de gjorde med mig, att fråga efter det. hur det blev. hur det blev i mig själv, och hur det blev med de människorna jag hade runt mig. men det var ju inte så. det var ju aldrig så. mänskliga relationer och känslor och sånt, det ingick inte. det var ju psykiatri. det var kliniskt och tabletter och elchocker. och varför skulle man ens tänka tanken att jag hade känslor kring det? att min rädsla var på allvar, att jag kunde vara rädd för att ta tabletter, men ännu mer rädd för att säga nej, att inte vara till lags, att bli utskriven om jag inte gjorde som de sa (som de hotade med så fort jag antydde att jag inte var helt nöjd eller kände mig helt positiv. det fanns ju så många andra. som behövde platsen bättre än jag). att bara för att jag svalde, när de gjorde vad de kunde för att få mig att göra det, så betydde det inte att jag inte var rädd. jag bara sköljde ner rädslan med, med samma glas vatten.
det hade inte varit så svårt. att försöka förklara. att försöka se. att finnas hos mig i rädslan, och hjälpa mig att förstå hur tabletterna funkade, varför jag skulle tro på dem, vad jag kunde vänta för negativa effekter, och att det alltid fanns såna. negativa effekter. det hade inte varit så svårt att göra så jag såg att jag hade ett val. kanske hade jag inte, kanske hade de tvångsinlagt mig om jag inte varit så himla foglig, men. jag hade tyckt om att bli behandlad som en människa. som en som kände, tänkte, fanns till. som att det spelade nån roll. att jag faktiskt var vuxen, och att man kunde prata med mig och bemöta mig som om det var så, inte bara omyndigförklara, bestämma över och lämna ut saker till mina föräldrar utan att jag gett tillåtelse.
jag hade så mycket behövt nån som hjälpte mig att förstå. inte bara R som jag satt hemma hos och slog i fass med och försökte och försökte fatta hur det funkade, det här med signalsubstanser och serotoninåterupptag och allt. någon som faktiskt var utbildad. som hade kunnat. om det hade fått spela nån roll. vilket det såklart inte gjorde. jag skulle bara svälja. tabletterna, rädslan, allt. och att jag inte hade nåt stöd bland mina vanliga relationer, att alla ifrågasatte och tyckte jag var dum i huvet som gick med på allt, och att jag inte hade nåt att svara. och att jag famlade och famlade efter svaren, i böckerna som inte gick att förstå för jag hade ingen utbildning till det, och ingen koncentrationsförmåga för den var bortmedicinerad.
det hade varit så lätt att förklara för mig varför jag gick upp så sjukt mycket i vikt, och att nästan alla gör det, av nästan all neuroleptika. så kunde jag sagt det till min pappa. när han var elakt sarkastisk och helt säker på att jag var tjock för att jag åt för mycket och för fel och borde skärpa mig. det är ju inte så. det var ju inte så. medicin kan visst påverka aptiten, men jag åt inte mig till de drygt trettio kilona. jag försökte sockerkicka mig ur tröttheten, men det gick inte. för att äta sig till trettio kilo behövs det rätt mycket mer än så. det hade varit så skönt om nån förklarat för mig, om jag inte bara hade behövt flyta runt maktlös mellan alla som tyckte att jag var fel, fast på olika sätt. alla inom psyk som tyckte jag var fel när jag inte blev frisk fast de gav mig så mycket bra mediciner, och alla som tyckte jag var fel som tog alla medicinerna.
det hade varit så lätt att ta mig på allvar. att se. bara litegrann. att säga. "nämen korp. du kommer kanske inte orka plugga heltid och ta bort xanor depot om du haft den i drygt ett år utan paus och dessutom haft andra benzo innan. du vet att den är narkotikaklassad, så man kan få abstinens när man slutar?". det hade varit så lätt. det är ju allmän kunskap, det är sånt man ska veta om man är läkare som skriver ut såna mediciner. varför sa ingen nåt? varför gav ingen mig schyssta förutsättningar för mina val? jag kanske hade velat plugga den terminen och sen avgifta mig, eller så hade jag gjort det samma period ändå, men jag hade haft en rimlig chans att välja. inte bara plötsligt stå där. och hoppsan nu försvann visst marken under mina fötter och alla visste att det nog skulle hända, men ingen sa det till mig.
det hade inte krävts så mycket, inte så många minuter. ibland blir jag så ledsen. på att det som var, var att läkaren försökte pracka på mig stesolid när jag gick under i abstinensen, och när jag inte ville ha nåt annat knark, så blev hon irriterad och sa "det här kommer du aldrig klara". och sen sa hon inget mer förrän jag hade klarat det och då sa hon "det här klarade vi bra". som om hon varit delaktig. som om hon gjort nåt alls. hon hade sjukskrivit mig, skulle jag tycka att det var ädelt? andra människor som knarkar får vara inlagda och övervakade, får nån annan som åtminstone lagar mat till en och som man kan prata med när det krisar som värst, när de avgiftas. men inte om man fått knark av psykiatrin. då får man ett buttert "det här klarar du inte", och inget mer. då får man ligga på sitt golv och skaka, och försöka koka sina egna snabbmakaroner.
det hade varit så lätt att hjälpa mig att se. att anledningen till att jag somnade på mina föreläsningar nästan varje dag var att det hade gått två timmar sen jag tog medicinen då, och jag somnade när effekten av den kom. det hade varit så skönt om nån hjälp mig att se att jag inte var slö. trög, dålig karaktär. att svettningar och skakningar och yrsel inte var dålig kondition, att ångest, sömnlöshet och mardrömmar, och allt annat skräp, kunde vara biverkningar. om jag sa det så rättade de mig. "du menar att du har ångest och att medicinen inte hjälper mot den". nej. jag menade aldrig det. jag menade det jag sa. men ingen lyssnade. för det var inte viktigt. det viktiga var att jag skulle svälja. igen och igen.
jag hittade informationen sen. flera år efter att jag behövt den. jag förstår det mesta med medicinerna nu, varför det blev ett sånt kaos i min hjärna, vad som var bieffekter och vad som nog var mitt eget sjuka, hur dåligt jag mår av alla ändringar, hur känslig jag är, hur ofta jag har mer biverkningar än som står i fass, speciellt när det gäller att ta bort mediciner. jag kan nu. vet. jag vet det som ingen brydde sig om att säga. men vad hjälper det nu? jag kommer aldrig bli så maktlös och liten igen. men sorgen. det hjälper inte i sorgen. av vad flera år av mitt liv gick till.
jag har svårt att se det som nåt annat än nånslags misshandel. men det var inte vad en gjorde eller sa. det var vad kanske 30 olika läkare, som jag träffade en eller kanske två gånger, med sina olika tankar och behandlingar gjorde med mig. vem ska jag ställa till svars? för att alla tyckte olika och ändrade allt, för att allt var ett jävla kaos, för att malmöpsykiatrin var (och är) en katastrof. jag vet inte ens om jag behöver ställa till svars. kanske behöver jag mest sörja. att ingen brydde sig om att se, eller behandla mig som om jag var en människa. och när jag försökte försvara mig, när jag försökte överleva, då kom de med sina samtal, som skulle hjälpa. samtalen som förklarade för mig hur sjukt det är att inte lita på. att försvara sig. samtalen som pekade på dysfunktionen och sa "titta titta här är du sönder", men inte gjorde något för att laga. det skulle laga sig själv. om jag svalde alla tabletterna, och de rev i såren så de blev lite större, lite djupare. det skulle läka då. det var ingen som brydde sig om att förklara hur, men det är ju inte förvånande. det var som allt annat. misshandel som kallades för vård. och om jag hade något friskt i mig, då skulle det medicineras bort. alla skydd, alla känslor. allt som inte var nöjt. mer medicin mot allt.
jag sörjer så. det som var. och det som inte var, som borde ha varit.